Efter att notoriskt följt live bloggen under Frölundas match mot ZSC Lions ikväll och då kunnat läst att Frölunda HC återigen tappat en ledning i slutsekunderna så får det mig att fundera om det verkligen är så att svensk hockey på elitnivå tappar i kvalité för varje år som går och hur ska de isf kunna vända den negativa trenden och göra elitserien attraktiv igen för spelare likväl för fans?
Tittar vi på alplagen, de schweiziska, österrikiska och i viss mån även de tyska lagen så har de närmat sig svensk hockey med ett steg i taget, men än har de lång väg att gå.
Enligt den internationella rankingen gjord 1 december 2009 är alltså Elitserien rankad som nr 2, före både Kontinental Hockey League och den tjeckiska ligan.
Så här har IIHF ställt upp sin tabell, detta baserat på respektive lands genomsnittslön, antal spelare som går till NHL och respektive landslag.
1. National Hockey League – NHL – 100%
2. Elitserien – SHL – 91 % vilket är en ökning med 2 % från föregående år
3. Kontinental Hockey League – KHL – 87% samma från föregående år
4. Czech Republic League – Tjeckiska Ligan – 84% en ökning med 3 % från föregående år
5. SM Liiga 82% en minskning med 1 % från föregående år
6. Slovakian Extra Liga 76% en ökning med 2% från föregående år
7. Switzerland – NLA 73% en ökning med 1% från föregående år
Källa: IIHF och pensionerade NHL Scouter 30+.
***
Vad beror det då på att lag som Färjestad BK, Linköping HC, Frölunda HC och i viss mån även Hv71 inte har något att sätta emot lag från Europa i tuneringar som European Trophy?
Min teori är att elitseriehockeyn har stannat upp i sin utveckling framåt, detta pga att talangerna alltför tidigt väljer miljonerna i det stora landet i väst (NHL), lagen blir tvingade att värva in spelare från andra länder och då fallerar sammanhållningen i gruppen där de olika nationaliteterna håller sig till sina egna landsmän, finnar för sig, tjecker för sig, svenskar för sig osv… det blir aldrig någon riktig ”VI” känsla i laget oavsett hur mycket tränare, spelare, GM, sportchefer och klubbdirektörer än säger att laget är sammansvetsat, att de varit på teambuilding och att det nu finns en vi mot dom mentalitet i laget. Var är vinnarskallarna? Ni vet dom spelare som vill vinna till vilket pris som helst, som verkligen blir förbannad både på sig själv och sina lagkamrater om de får en puck i baken, om man missar ett avslut? Sett någon sådan i elitserien på sistone?
I Sverige så är det mysigt att vara hockeyspelare, man glider runt på träningen, kör hårt en stund men sedan tillbaka och glida runt igen. Man går på stan, fikar hellre än att stanna kvar på isen och köra lite extra skotträning, tempoövningar mm. Tränaren är inte bara tränare utan även en vän.
I USA där är tränaren tränare, hans ord är lag, kräks man på träningen så biter man ihop och faller in i ledet igen, där handlar det inte om att åka av sig en förlust utan där kör man extra hårt dagen efter en förlust bara för att man verkligen HATAR att förlora.
Vad vill jag ha sagt med detta? Supportrar älskar hockey som är intensiv, det ska smälla det ska skrikas, det ska visas känslor oavsett hur viktig matchen är, supportrarna vill se sitt lag vinna alla situationer eller iaf visa att de vill det. Lagen i elitserien, allt från tränare till spelare, börja visa lite jävlar anamma, skit i om det är en försäsong, VÅGA vilja vinna till varje pris och VISA er besvikelse över en förlust, inte bara efter match utan även dagen efter på träningen. Då och först då kan ni börja utmana de europeiska lagen.
Kort och gott: Våga vara vinnare, prata med varandra, kriga för varandra, Öga för Öga, Tand för Tand
