Vart har lagbyggen och klubbkänslan tagit vägen?

0

Klubbkänslor och lagbygge var tidigare en viktig hörnsten i svensk ishockey, men den senaste tiden har lagbyggen och klubbkänslor nästan försvunnit. Idag är det enbart fokusering på den enskilda individen. Killarna, deras föräldrar och deras agenter ser bara till sin egen utveckling och glömmer att laget bygger jaget.

Jag är av den uppfattning att det tävlas för lite i svensk hockey generellt. Hade tränarna haft fokus på lagbygge och lagkänsla så hade träningsgrupperna blivit mera homogena och inte så individuella. Hade alla i laget känt att de måste tävla om varje position och om istid samtidigt som lagets mål var det stora för samtliga killar hade vi fått fram flera duktiga hockeyspelare och bättre resultat. Jag är helt övertygad om att det är det resultatet vi ser, till och med i elitserien (SHL) idag.

Det diskuteras mycket kring utvecklingen SHL, med stängd liga, vi har öppnat för obegränsade antal utländska spelare etc etc. Spelarna kommer och går på löpande band, man spelar ett år i den klubben och ett annat i nästa klubb. Detta kryper längre och längre ned i åldrarna också, läste att i Frölunda är det 17 spelare som har moderklubbar utanför Göteborg. I HV71 är det 21 killar av 26 som har moderklubb utanför Jönköping. I HV71s J20 lag har 18 killar av 25 killar moderklubb utanför Jönköping. Hur påverkas deras insats och deras känsla för att prestera för klubbens bästa av att de är i klubben för att göra sig ett namn.
Fokus på framgång, inte hjärta.
Som ni förstår är jag oroad att detta påverkar klubbkänslan negativt, man bryr sig inte om klubben, utan bara om sin egen framgång och statistik. Förr var det killar med hjärta som var viktiga för klubbarna, killar som svetsades sakta samma, man tappade någon enstaka spelare och fyllde på med enstaka nya, som fick jobba sig långsiktigt in i gruppen. Idag värderas din prestation i poäng och resultat. Ickepoäng givande arbete värdesätts inte alls på samma sätt som tidigare. Att vara en motor på träning, i fjärde femman och i omklädningsrummet är inte fint nog för killarna heller. Man skall spela på så hög nivå som möjligt så tidigt som möjligt och får man inte sin förtroende tid direkt så gnälls det direkt, antingen av spelaren, av föräldrarna eller av spelarens agenter. Är man 20 killar i ett lag säger det sig att alla kan inte vara poäng bäst, alla kan inte spela 25 minuter i varje match, alla kan inte spela alla powerplay och boxplay.
Tränarna blir resultat fixerade också, eftersom ett bra resultat ger tränaren möjlighet att stiga i anseende också. Detta medför att de jagar kortsiktiga mål, plockar in nya spelare stup i kvarten, så fort inte laget presterar de högt ställda förväntningarna tränarna och klubbarna har, plockar man in nya ”stjärnor” Men man kan inta ha 20 ”Stjärnspelare” i dagen ishockeylag, förr eller senare hamnar någon av dessa på en nivå de inte tycker är acceptabelt för dem, och då ser de bara till sitt eget bästa och gnäller att: ”här kan jag inte vara kvar.” Ta till exempel HV71 som under säsongen har gjort sig av med flera av sina nyförvärv med förklaringen, ”vi kunde inte ge dem den speltid de ville ha, och då valde de att lämna oss.” Synd att de killarna inte hade känslor för laget och klubben, då hade de kanske förstått, att jag tar min uppgift och bidrar med det jag kan för laget och klubbens bästa.
J20/J18/U16
Detta gäller inte bara i SHL, så här ser det ut i många lags J20, J18 och redan i U16 (A-pojkar) också. För juniorlagen är det ett annat problem som har gjort sig gällande som ett resultat av dessa resultat jagande tränare. Man tar in spelare till sina juniorlag, dels från egna leden och dels utifrån. Men man är inte tydlig med att skapa en grupp, att göra alla killarna lika viktiga för lagets framgång. De som tränarna från början har tänkt sig att vara stjärnor, får all den speltid de behöver, de får misslyckas, de får feadback etc, men de andra som också är viktiga för laget ”vattenbärarna” de får aldrig veta att de kan bli bättre, de får inte veta varför konkurrensen inte ger dem möjlighet att spela mera när stjärnorna inte presterar. Man måste var extra tydlig i sin kommunikation till samtliga spelare, och man måste låta hela laget TÄVLA.
När killarna var ungdomsspelare, var lagen mera homogena. Träningsgruppen såg ungefär likadan ut från år till år. Killarna och föräldrarna hade samma mål som tränaren. Gruppen presterade och misslyckades tillsammans. Föräldrarna bidrog med glädje för laget och klubbens bästa, och det var fantastisk sammanhållning. Nu gnälls det över allt, om ens egen son inte spelar lika mycket som alla andra eller spelar på den högsta nivå redan från början är avundsjukan stor, och jag vet att det finns många vuxna som önskar att andra barn skall misslyckas, så att deras egna söner kan få spela, än att glädjas över laget och klubbens framgångar eftersom ”laget bygger jaget” och inte som nu ”jaget bygger laget” Nej får inte min son spela lika mycket av allt, så skall ingen annan göra det heller. Här är vi tillbaka till den individualisering av lagidrotten som jag hatar.
Lyssnar vi på Foppa, Näslund, Sundin, Sedinarna, Lundqvist etc etc så pratar de om laget, att det är tack vare laget som de har fått framgång, och inte tvärt om att lagen har fått framgång på grund av dem. Genom jagande av resultat har vi missat att lära ut lagbyggande så drastiskt att jag är orolig över intresse för ishockeyn i Sverige i framtiden.
//Hockeypappa

Ingen kommentar

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.