Krönika: En blandad skara

NU ÄR DET NÄRA!

Nu är det riktigt nära, mina vänner.

Säsongen drar äntligen igång igen efter en sommar fylld med vackert väder, bra musik, umgänge samt ren och skär ångest.

Det är ändå när man ser alla spelare göra upp om vilka som lirar bäst under 55 omgångar plus ett maximalt antal av 21 slutspelsmatcher som man mår som allra bäst.

För en värmlänning kan det förtecknas med musiken till ”Torparrock” (Sven-Ingvars) där man njuter av tillvaron och ens glädje tillkommer av det simpla i livet. Mitt simpla är i sådana fall ishockeyn. Där man får se en sport som är så underbar och samtidigt som hemsk att man känner ångesten falla tillbaka när makabra resultat drabbar ens lag.

Äntligen, säger jag bara!

——–

För en kort tid sedan har man kunnat uppmärksamma hur det runtom i hockeykretsarna skrivs hur man beklagar Sanny Lindströms pensionering från ishockeyn.

Detta med tanke kring hans påtagliga hjärnskakning som bara orsakat misär och lidande för honom och hans familj under de senaste tio månaderna.

Jag själv skrev en väldigt känslofylld krönika under gårdagen, och jag måste säga att det kan ha varit en av de jobbigaste texterna som jag skrivit under min tid som skribent på SvenskaFans. Enbart den krönika som jag skrev efter Stefan Livs död kan markeras som en högre grad av en obekväm känsla, som enbart kunde suddas ut efter att man varit i Jönköping på ”Stefans dag”.

(Läs krönikan här: Stefans dag i Jönköping)

 

Jag tycker att man fick en slags uppenbarelse över sig och med tankar kring att man inte kommer att få se Sanny Lindström äntra isen något mer.

Det är slut!

Finito!

Just därför blev man så känslomässigt laddad.

Och varför skulle man inte bli det?

Det är en spelare som man lärt sig att älska att hata, hata att älska eller bara älska att älska, beroende på vilket lag man stödjer.

Att man numera bara går och väntar på att få se hans nummer bli pensionerat – troligtvis i Timrå – blir kanske en evig väntan. Samtidigt som man beskådar ishockeyn som nalkas, där man drar till med tanken:

–          ”Tänk bara hur bra det hade varit med Sanny i laget” … ”Med Sanny hade det varit perfekt”

I många ögon kanske det låter som någon romantisk skildring av ishockey och det kan tyckas vara så. Men i mina ögon är det bara min verklighet där illustrerar i tankegångarna om hur man velat se realiteten utspela sig.

Jag tror dessutom att det kommer att dröja innan vi ser Sanny inom något hockeyrelaterat, som exempelvis expertkommentator.

——–

Igår fick man dessutom frågan om hur man tänker när det gäller Elitserien.

Det var en väldigt svårbesvarad fråga.

Mest med tanke på att jag inte haft många funderingar alls.

Just nu har fokus legat på min egen semester, European Trophy och att försöka komma tillbaka till vardagen innan man börjar arbeta på heltid igen.

Jag är dock väldigt säker på min sak när jag säger att AIK är ett lag som kommer att spela kvalserien nästa år.

Det står skrivet i deras laguppställning samt hur deras tre första matcher ska spelas.

Möte med HV71, Modo och Skellefteå. Tre lag som förstärkt sina trupper väl, och som är kända för att komma ut starkt i början av säsongen. Redan där har man 12 poäng som lätt kan förloras, och inledningsvis startat sin nedflyttning.

AIK:s chanser för överlevad i årets upplaga av Elitserien (SHL) är att vinna de vitala poäng som kommer med möten av de som tippas i nedre skiktet; typ Örebro, Leksand osv. Däremot tror jag inte på att de kommer få det lättare med tanke på att även dessa gör bättre framträdande på spelarmarknaden än vad AIK hitintills har lyckats med.

Jag har varit fel ute de senaste två åren.

Då är det automatiskt dags för ”tredje gången gillt”.

——–

@StefanLofstrand (Twitter)

 

Ingen kommentar

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.