Don`t mention the war

Det börjar kännas lite i slutspelstarmen och jag har roat mig med att söka inspiration i tidigare slutspel när Luleå mött Frölunda. Don`t mention the war. Det är en härligt mening som säger rätt mycket ändå. Båda lagen har väl varsin variant på det där och båda dessa varianter borde vara lite av en trigger för båda lagen tycker jag.

1996, den senaste och enda gången som Luleå gick hela vägen och tog hem bucklan. Det var en häftigt matchserie som inte på något sätt var rumsren. Don`t mention the war. När jag tittar på den matchserien så kan jag med dagens mått om ren ishockey lite grann förfäras över sättet som finalen genomfördes på. Det var tacklingar mot huvudet, det var crosscheckingar mot ryggslut, det var trippingar bakifrån och många rena överfall. I dagens hockey hade båda lagen fått avsluta finalen men max tio man, om ens det. Men det var också ärligt på något sätt. Visst kan man ifrågasätta domarinsatsen, det blundades en hel del, men samtidigt så var det lika för båda lagen. Själva sinnesbilden av Luleå Hockey och av finalserien är såklart sista tekningen nere i Göteborg där Bulan, nu tränare i Luleå, lägger sig på pucken för att signalen ska låta. Fantastisk final och en av dem bästa jag sett. Don`t mention the war.

Sedan har vi den där kvartsfinalen där domare Sjöberg och ett visst sekretariat spelade en avgörande roll. Don`t mention the war. Luleå tog kommandot i första matchen och krossade Frölunda med ett bländande spel. Sedan tog Frölunda över kvartsfinalserien och två spelare framförallt i Frölunda var det som såg till att fördelssäcken riktades om till Göteborgarna istället. Fredrik Pettersson och Mikael Johansson fick order av Ulf Dahlèn, numera HV71, att spela så tight och på gränsen, gärna över gränsen, på Linus Omark och Johan Harju. De två sistnämnda var de två största stjärnorna i Luleå på den tiden, för övrigt sista gången som Harju levererade i svenskishockey. Pettersson och Johansson spelade fysiskt, snackade och fullföljde allt som bara gick. Don`t mention the war. Här finns såklart många sinnebilder att lyfta fram, ”sparken” från Johansson i Omarks skalle när han ligger ner är en och sen det här med klockan och domarna. Men den sinnebild jag vill lyfta fram är just hur Luleå tillät att två spelare fick husera så fritt utan åtgärder från lagkamraterna. Don`t mention the war.

Inget av dessa två exempel, ja jag hoppas verkligen inte att klock eller domarköret gör det i alla fall, kommer att inträffa igen. Ingen matchserie kommer att släppas lika långt som 1996 och Luleå av idag kommer inte att tillåta att två motståndare får äga ett helt lag. Jag är övertygad om att Frölunda kommer att försöka men det kommer inte att gå. Luleå idag, jämfört med laget som spelade i kvartsfinalen senast, är bättre och framförallt inte beroende av två spelare. Dagens Luleå är stabilare och även om Frölunda kommer att köra rätt hårt på våra så kallade stjärnor så kommer det inte att funka.

Don`t mention the war borde kanske vara mention the war istället. Frölundas enda chans är att ta matchen till ett krig och söka inspiration i historien. Men med bulan i båset och vis av förra årets fallerande kommer Luleå att visa vem som bestämmer. Mention the war Bulan, är mitt tips. Ge de som ska ha uppgiften det uppdrag som vissa hade 1996.

Jag ser fram emot detta. Visst det finns viss ångest med fjolåret i färskt minne men jag väljer hellre att komma ihåg 1996. Jag väljer att minnas hur det Luleå som var då och det Luleå som finns nu har vissa likheter. Båda lagen homogena från målvakt fram till forwards och innehar fler möjligheter att hota motståndarna. Många snackar om en tråkig kvarsfinal, jag tror tror den kommer att bli riktigt rolig jag, för oss i Luleå i alla fall. Längtar som ett barn på julafton till att det ska dra igång igen. Don`t mention the war, mention the war, Make a new war!

Avslutar med lite sång och musik: http://www.youtube.com/watch?v=jF1h2akqtnI

Magnus