Nu tar vi tillbaka vår Heder!
Pga personliga problem i min närhet så blir det här min sista text på ett tag. Hockeyn är viktigt men familjemedlemmars och vänners hälsa är viktigare… trots att ni kanske trott annat av mina texter. Därför skriver jag ner lite tankar som är till oss Timrå-fans inför det som komma skall… nämligen Kvalserien. Ni övriga kanske känner igen er också… hoppas jag.
Det har varit ett par tuffa säsonger för oss som älskar Timrå IK. Ingen kan säga nåt annat.
Men jag måste ändå säga att trots den frustration, besvikelse, ångest och tårar man fällt den här tiden så står jag ändå stolt i den här stormen.
Jag försvarar alltid Timrå. Dock inte alltid deras inställning och sätt att spela.
Det är en väsentlig skillnad.
Det är motgångar som definierar en människa likväl som ett lag.
Det är hur man enas under motgångar som berättar något för oss… om laget består av en samling underhuggare eller av hjältar.
Att skråla sig hes i kortege längs Storgatan när man vunnit kan vem som helst göra.
Att möta fans och media när man ligger näst sist och får stryk med 3- 4 mot ”skit” Brynäs och spela som bakfulla bävrar … är en helt annan sak.
Jag sviker aldrig
Nederlag är oerhört karaktärsprövande vill jag säga till er fans som inte vet så mycket om det.
Det finns en vrå i natten där man gråter en stund. Det finns en liten ficka i tiden där man får vara ledsen. Det är trots allt tusen varma nystan av kärlek vi snackar om.
Att älska ett lag är att be om stryk.
Att utlämna sig med sitt hjärta åt en klubb och dess färger är att lära sig leva med gråten som en bakfull granne en halvtrappa upp.
Jag har aldrig varit stoltare än just nu över att hålla på Timrå.
Skulle man lägga mig under magnetröntgen skulle mitt hjärta ha formen av Timrås klubbmärke.
Så fungerar kärleken till ett lag.
Den liknar mycket den kärlek man hyser för sin familj.
Jag skulle aldrig applådera min son om han betedde sig illa men jag skulle älska honom vad han än tog sig för. Förhoppningsvis har jag lärt honom skillnaden mellan rätt och fel. Jag slutar aldrig att älska.
Likadant med Hallin och Timrå. Det är min ”lagkapten”, våra färger och mitt hjärtas klubb.
Jag sviker aldrig. Hur skulle jag kunna?
Kärleken till ett lag är så fundamentalt grundläggande att den är med och bygger våra liv, vilka vi är, vad vi tänker på, vad vi drömmer om.
Det är en kärlek att vårda.
När vi hatar våra motståndare mer än vi älskar våra hjältar och vårt lag, smutsas vi ner, förminskas vi. Vi är värda bättre. Vi är värda allting gott som händer.
När kärleken segrar över hatet finns det inga förlorare.
Hedern/Fansen
Om jag ska återknyta till det som komma skall… så är min allra högsta önskan nu i vår (bortsett från att vi håller oss kvar i ES) att vi Timrå-fans snor tillbaka vår heder.
Låt oss göra hela KS till ett enda hjärtformat tifo. Vi är värda det.
Jag har mer gemensamt med gaphalsen med tatueringarna än jag har med inplastade presskort och kollegiala korrupta dunkar i ryggen.
Jag har fått allt jag kan och vet om hockeyn från att gå på matcherna, se matcherna, älska matcherna. Jag kommer underifrån.
Jag kanske inte står kvar på botten längre… men jag bär giftet i mitt blod.
För en kort tid sen dog en bekant som tog ett återfall.
Hur bra det än går för mig, hur mycket pengar jag än drar in, så vet jag, instinktivt och innerligt, att jag är ett fingerknäpp från döden jag också.
Jag har mindre motståndskraft än en fimp i en pissränna.
Jag tänker på genierna som gick vilse i mörkret… Lill-strimma t ex.
Vilka är det som älskar de där idag? Vilka är det då som hedrar de döda, som minns geniernas magnifika framfart?
Supportrarna. Fansen. De ständigt bespottade, avskydda ”huliganerna” är dom som aldrig glömmer.
Kommer ni ihåg Djurgårdens Nils Ekman tex? Han som drabbades av en stroke.
Vilka var det som berättade för hela världen hur värdefull han var?
Fansen. Djurgårdens fans.
När det då gäller oss Timrå-fans låt oss återta vår rättmätiga heder i KS
Låt KS bli tillfället då vi som Timrås fotsoldater lär oss en sak… vi har vårt öde i egna händer.
Låt oss inte spilla ut all den här kärleken till mörkret.
De som håller på de ständigt förekommande stora drakarna inom hockeyn känner aldrig igen den där lite uppgivna kärleken hos vänner som håller på andra lag
Det är inte lätt att älska Timrå IK… eftersom allt handlar om FBK, VF, HV osv.
Man får vara bra stryktålig för att älska Timrå.
Man måste ha ett hjärta som en världsdel för att slaviskt följa hur det går för Timrå IK
Man vet att man är rätt ”ensam”… men man krattar sin älskade lilla gräsplätt med en dåres noggrannhet.
Det finns fans till nästan alla lag. Det är befriande och fantastiskt att möta människor med halsdukar man aldrig sett tidigare, med matchtröjor och kepsar från okända städer i märkliga avkrokar längs Hockeyns allt mer penningkåta Motorväg.
Kärleken till laget är konstant. Men för en del kostar den där kärleken på lite extra.
Jag lyfter på kepsen för alla oss som fattat att kärleken inte tar hänsyn till vem den riktas.
Vi är lika Glada ändå innerst inne… trots all sorg för stunden.
Särskilt när laget är ett lag som Gud och alla andra glömt.
NU ÅTERTAR VI VÅR HEDER… SUPPORTRAR SOM SPELARE!
KOM IGEN. DET SKA GÅ!
På återseende… nån gång. Tack för att ni läst det jag skrivit hittills.
